Klockarfar, han skall nu allting bestyra,
lära barnen, att två och två det är fyra,
utan honom man kan ej lära att stava,
utan honom man kan ej folket begrava.
Så inleds en sång med text av C W Böttiger och J W Bäckström.
Klockaren var en kyrklig allt-i-allo. Han var kyrkvaktmästare med ansvar för inventarier och iordningställande inför gudstjänster. Han var musiker med uppgift att leda församlingssång. Han var griftegårdsarbetare med ansvar för kyrkogård och begravningar. Han var administratör och prästen behjälplig. Han lärde unga att läsa och skriva. Listan på uppgifter kan göras lång. Det var således en person med många betydelsefulla uppdrag i församling och socken.
1686 avled Jon Nilsson i Vånga. Han hade då tjänstgjort som församlingens klockare i 35 år. Jon hade ingen orgel till sin hjälp att leda församlingssången i kyrkan. Den första orgeln till Vånga kyrka inköptes en bit in på 1700-talet. Däremot omtalas en regal, ett litet bärbart instrument.
Jon Klockares hustru hette Anna och i familjen fanns sex barn, kanske fler. En av sönerna hette Waste Jonsson och han gifte sig så småningom med Ingebor Carlsdotter. 1685 föddes en son som fick sin farfars namn Jon. Denne Jon junior var han som längre fram i livet inte kom överens med sin svärdotter (se tidigare blogginlägg).
Jon Klockare är alltså min farfars farmors farmors farfars farfar. Det gäller att hålla tungan rätt i mun ……..
Kommentera