marianneanderson.blogg.se

Dags att summera året som snart är slut utifrån det lilla perspektiv som är min ankdamm.

Det är stora förändringar på gång vid Nya kyrkogården i Vadstena. Tre nya ekonomibyggnader är under uppförande. Väldigt spännande att dagligen följa arbetet som inleddes under hösten. Det går verkligen undan, taklagsfesten avklarad.

Den Örbergabok som fotograf Åke och jag gjorde till 900-årsjubileet förra året har i år fått en uppföljare. Av en ren tillfällighet stötte jag på Örjan som har sitt ursprung i en riktig skepparsläkt från Örberga. Vi började rota i hans förnämliga släktarkiv och fortsatte sedan kolla in människorna i grannhusen mellan Skäljen och Fyrstensberget.  Så kul det är att samarbeta med engagerade och kunniga människor! Och märkligt vad ett möte på en kyrkogård kan resultera i! Bra eller dåligt resultat? Både ock naturligtvis beroende på ur vems perspektiv man ser. Det finns alltid de som tycker man skulle gjort på ett annat sätt och felsökare som gläder sig åt att hitta saker att anmärka på. En sak är säker, det finns inte en möjlighet att göra alla till lags. Således bara att göra så gott man kan.

Årets utställning i spetsmuseet vill jag påstå är den bästa vi gjort sedan starten 2005. Vi visade traditionell Vadstenaspets av riktigt hög klass. Det  var spetsar inlånade från finknypplerskan och spetshandlaren Hanna Larssons samling som annars finns på Östergötlands museum. I ett annat rum visades något som jag tror många inspirerades av - återbrukade spetsar. Konstnären Iréne Nordh har av gamla uttjänta spetsar gjort nya konstverk i form av tavlor. Visst fanns det en och annan som rynkade på näsan och förfasade sig över sönderklippta spetsar. Det är bara bra och tyder på att utställningen berörde. Då har man lyckats! Det var också rekord i antal besökare.

När det gäller spetsmuseets framtid hoppas i alla fall jag att förslaget att samla stadens småmuseer på apotekstomten mitt i stan kan bli verklighet! Det skulle bli ett lyft för staden och för museiverksamheten.

Sociala medier kan man fundera mycket kring. Att jag inte är varken twittrare eller instagrammare är jag rätt övertygad om. Facebook är lite kul men det spårar så lätt ur, framför allt i olika grupper. Jag har därför valt att lämna nästan alla grupper. I och för sig är konversationerna i grupperna ofta precis lika elaka som de är människor emellan, de är bara det att genomslagskraften blir oändligt mycket större i sociala medier. Om två personer står i ett gathörn och pratar skit och spekulerar om en tredje person kan det i bästa fall stanna dem emellan. Sitter man ensam bakom dataskärmen och skriver saker utan att tänka på konsekvenser blir skadan mycket mer omfattande.  Källkritik är som bortblåst och likaså det här med att acceptera att vi är olika.

Olika och lika. Om jag ska titta lite över kanten på min egen ankdamm så har vi under året konstaterat att ovanligt mycket folk i "framstående" positioner inte beter sig så mycket bättre än vi gräsrötter. Det finns ålahuvuden lite varstans.

Jag har dragit ner på facebookandet till förmån för riktiga samtal. Det är betydligt trevligare. Det gör mig också till en något mer social varelse. Jag uppfattas säkert fortfarande som relativt socialt inkompetent men åtminstone jag själv märker en liten skillnad åt rätt håll. Jag kanske blir riktigt trevlig som pensionär!

På tal om pension börjar jämnåriga i min omgivning se slutet på sitt arbetsliv. Så även jag. Dock lägger jag inte upp strategier för framtiden. Det är bara dumt.  Det verkar som om många ser fram emot att sluta jobba. Vissa har mycket omfattande planer på ny verksamhet, andra tycks längta efter att göra ingenting. Det där med ingenting låter alldeles förfärligt i mina öron men vem vet, rätt som det är kanske även jag vill göra samma sak. Måtte det dröja!

Nu är det i alla fall bara att gripa sig an ett nytt år. Jag har upptäckt att bokskrivande är beroendeframkallande och därför blir det nog något nytt vad det lider. Ska bara hitta ett bra ämne först........

 

GOTT NYTT ÅR!