Det är tydligen numera mode att gradera olika företeelser i skala 1 till 10. Vad nu det ska vara bra för. När jag för en vecka sen hamnade på akuten med bruten arm var första frågan: Hur ont har du på en skala 1 till 10? En etta skulle betyda att jag inte alls hade ont och en tia att jag hade så ont att jag kröp på golvet av smärta.
Jag hade naturligtvis ont, annars hade jag knappast uppsökt akuten. Därför var svaret på frågan inte en etta. Jag gick för egen maskin och därmed var det inte aktuellt att svara tio. Men vilken siffra däremellan som skulle vara min smärtnivå är ganska omöjligt att säga. Därför drog jag till med en femma men inte vet jag om jag hade ”normalont”. Hur i hela friden ska man veta det? Och hur i hela världen ska man veta om smärtan ska graderas som en sexa eller en sjua? Får man snabbare hjälp om man säger nio? Hamnar man långt ner i gipskön om man säger två?
För en tid sen var bilen på service. Några dagar efter att jag hämtat den ringde någon och ville ha svar på en massa frågor om detta verkstadsbesök. Frågorna jag fick skulle graderas i skala 1 till 10. Hur hade jag blivit bemött av personalen? Hade jag fått vänta länge för att få en tid för verkstadsbesök? Blev jag erbjuden ersättningsbil under tiden min bil var på verkstad? Hade jag blivit informerad om kostnaden? Hade jag blivit informerad om vad som ingick i den service jag beställt? Hade jag förtroende för personalen? Hade jag blivit informerad om eventuella fel på bilen? Var bilen klar på utsatt tid? Fick jag vänta när jag skulle hämta den? Skulle jag anlita samma verkstad igen? Och en hög liknande frågor……..
Kan svaren ha någon betydelse för nån? Det är naturligtvis ett arbetstillfälle att sitta och ringa runt till folk, men för övrigt? Alltså, jag menar på en skala 1 till 10……
Kommentera