Jag tänker skriva ordet pandemi en gång och nu är det gjort! Bokslutet handlar bara om min egen lilla ankdamm.
2020 blev året då jag inte gick i pension. 65 är en ålder som starkt förknippas med pension även om det är möjligt att fortsätta yrkeslivet ytterligare några år. Jag fortsätter ett tag till. Ett liv under korkeken med väldoftande blommor lockar inte det minsta.
Det är lite kul att lyssna på vad folk säger om det här med pension och kommentarerna är ungefär de samma man har hört genom åren. ”Det är det bästa jag gjort” är en vanlig kommentar. Jaså, tänker jag. Har de haft det så besvärligt i sitt arbetsliv att det bästa är att sluta? Fast det är nog bara en klyscha som så mycket annat vi säger.
”Nu ska jag bara tänka på mig själv och gör roliga saker” eller ”Nu ska jag göra det som inte hunnits med tidigare” är andra vanliga kommentarer. En ny karriär typ! Fast är det så lämpligt att göra det där fallskärmshoppet eller bestiga de högsta bergen eller göra en ensamseglats eller vad det nu kan vara som står högst på önskelistan? Man är liksom inte 25 längre. Och utbildning man längtat efter? Det är väl veckokurser eller pensionärsdito som gäller i så fall. ”Att ta hand om sig själv” - välkänd nutida klyscha. Jag måste erkänna att jag inte vet riktigt vad det betyder. Alltså rent konkret. Kan man få lite exempel! Är det kanske det där uttrycket ”att bara vara”? som jag inte heller vet vad det betyder.
Ibland låter det som om det är ett nytt liv som börjar efter pensionen. Det är ju troligt! Ska man vara ärlig så är det avveckling av det enda liv vi har det handlar om. Man har liksom gjort sitt, åtminstone i yrkeslivet. Andra tar över mitt revir. Nu är du pessimist hör jag någon säga men det är jag inte alls. Det är alldeles naturligt att vara förbrukad och lämna över till andra. Rätt som det är får man acceptera det. På alla punkter.
När jag inte ägnat mig åt griftegårdsadministration har mitt år till stor del ägnats åt bokskrivande. Det har gått lite upp och ner. Perioder av stor tveksamhet om det ska bli någon publicering har avlöst min entusiasm. Är det någon som vill läsa en bok som mest handlar om jämmer och elände? Epidemikyrkogårdarna i Vadstena pastorat. Fångkyrkogården i Borghamn och berättelser om dem som vilar där, tragiska människoöden. En riktig rövarhistoria med anknytning till Dals församling kom i min väg. Den innehåller misshandel, stöld, dödsdom och livstid på fästning. Kan det vara någonting som är av intresse? Ska jag verkligen berätta om det?
Det som till sist fick mig att ta ett beslut om utgivning av materialet var det pågående elände som 2020 drabbade världen. Kanske kan det trots allt vara intressant att veta hur livet såg ut i Vadstenabygden under tidigare farsoter och när vi hade en aktiv fångkyrkogård inom våra gränser. Skrivandet går mot sitt slut men det är svårt att besluta när sista meningen är skriven. Det är som att måla en tavla och göra sista penseldraget.
Det som av känd anledning inte blivit möjligt att genomföra under året är inte mycket att orda om utan bara hoppas på bättre tider i år. Och blir det inte bättre i år får vi hoppas på nästa......
Det finns riktiga höjdpunkter under året och det bästa med 2020 har jag sparat till sist. Jack - en ny liten släkting som föddes i mars och är vår ögonsten. Det finaste uppdrag jag fått är att vara fadder till Jack!
Gott Nytt år!
