Dags att sammanfatta 2016 och då avser jag livet i min egen lilla ankdamm.
Året har präglats mycket av Örberga kyrkas 900-årsfirande. Mitt bidrag till det är boken som fotograf Åke och jag framställt. Det har varit ett väldigt roligt arbete. Boken har naturligtvis fått både positivt och negativt bemötande. Vilket som överväger kan inte jag bedöma. De som har varit positiva har läst förordet och förstått att det är historiska nedslag vi gör på 160 sidor. Nedslagen har jag valt ut. Andra skulle ha gjort ett annat urval. För mycket bilder på gravstenar tycker vissa. Javisst, jag ville ha med alla gravar som är utmärkta med gravanordning av något slag. Gillar man inte gravstenar är det klart att det är för mycket av den varan.
Örbergaboken förde med sig att jag halkade in på ett område som jag vid årets början var näst intill novis på. Under året har det varit många samtal, nya bekantskaper, fotande, letande efter information, utflykter, brevskrivande och mailande. Detektivarbete och pusselbitar som sammanfogas till någonting. Till vad återstår att se. Det får kommande år utvisa.
Pensionsåldern närmar sig med stormsteg och det får mig att fundera över vad jag uträttat som yrkesmänniska. Jag som inte ens har kunnat bestämma mig för vad jag ska bli när jag blir stor! Under tiden jag funderat på det har det dock aldrig varit problem att hitta sysselsättning. Men vad är det jag lämnar efter mig den dag jag går i pension? Min autograf på mängder av protokoll, är det vad som blir kvar? Protokoll ska nämligen arkiveras för framtiden.
En lärdom jag fått av ett arbetsliv som ”pappersarbetare” är att vi människor har en övertro på att administrativa och organisatoriska förändringar leder till förenkling och förbättring. Jag tittar ibland på diverse hyllvärmare och funderar på om det var bättre förr eller inte.
Det här med bloggskrivande är riktigt kul. Har dock inte varit särskilt flitig 2016 men det beror på mitt nyfunna intresse enligt ovan. Kanske borde jag skriva lite om ämnen som jag betraktar mig som expert på, t ex hur det är att vara född extremt tystlåten. Undrar om inte det skulle kunna vara av ett visst intresse? Det är inte lätt att veta hur blyga personer tycker och tänker när de inte säger så mycket. Jag vet!
Sen har jag blivit kaffedrickare på gamla dar. - Du dricker ju inte kaffe, säger någon förvånat. - Det gör jag visst det, säger jag. Nu låter jag nämligen inte andra prata å mina vägnar.
