Gamlingar är pjoskiga! Dom fryser nästan alltid och klagar ständigt på att det drar. Tanter behåller gärna en schal över axlarna när dom besöker vänner och bekanta. Det är bäst att ta det säkra före det osäkra, man kan ju råka hamna i korsdrag. Med en näsduk i varje ficka och halstabletter i handväskan känns det ändå rätt så tryggt att lämna hemmets lugna vrå.
Dom är inte bara pjoskiga, gamlingarna, dom är rädda också. Rädda för att halka. Är det inte nysnö på isiga gator så är det våta löv.
- Tänk att det ska vara så dåligt skottat och varför sandar inte fastighetsägarna sina trottoarer?
- Att inte kommunen kan forsla bort snön! Nu!
Gnäller gör dom också…..
Det var ungefär så jag tänkte om gamlingar när jag var barn. Man lär så länge man lever! Nu skulle nog barn beskriva mig som pjoskig kärring. Har inte kommit till schalen och näsdukarna än men rädslan för att halka har infunnit sig. Det beror naturligtvis på att jag fått uppleva hur lätt det är att bryta en kroppsdel. Det tar ungefär en halv sekund. Rehabiliteringen går inte lika snabbt. Har ännu inte återfått fullständig rörlighet efter handledsbrottet för ett halvår sen. Men jag ska inte klaga, det går bra att leva med den något svagare vänsterarmen och den blir fortfarande bättre och bättre. Vem vet, kanske blir den helt återställd igen.
Förnuftet säger att man borde använda halkskydd nu när det verkar som om vintern är i antågande. Så långt har jag inte heller kommit. Jag vet att det är dumt men för mig känns det lite tantvarning (ursäkta!). Inte för att jag tycker illa om tanter, och inte farbröder heller för den delen, men.....
