Det första vittnet som kallas är kyrkoherden Daniel Wong. Denne beskriver den avlidnes leverne som saktmodigt, stilla, kristligt och nyktert. De närvarande sockenmännen instämmer.
Olofs svårmod hade tilltagit den senast tiden. Hustrun och han hade vid ett flertal tillfällen besökt prästgården och kyrkoherden för samtal. Enligt uppgift hade Olof funnit tröst och gått styrkt därifrån.
Grannarna i Sunkerstad var bekymrade, till och med besvärade, över Olofs tillstånd. I tre veckors tid hade de varit tvungna att vaka över honom. De var rädda att han skulle skada sig själv. Sockenmännen gjorde så att de tog sig an honom var sin dag och han fick därmed byta natthärbärge varefter han flyttades mellan gårdarna.
Olycksdagens morgon kommer Olof, följd av två personer, till Göstad säteri och löjtnant Samuel Blixt. Det serveras ägg och öl till frukost. Olof är svag och darrhänt. Han har svårt att äta själv och får hjälp att få i sig det som bjuds.
Dagen tillbringas sedan tillsammans med löjtnanten. De promenerar i kryddgården och efter middagen i omgivningen. Olof känner sig trött och vill vila. Han blir anvisad plats i drängkammaren. Löjtnanten lägger täcket över Olof och går sedan ut i stallet. På golvet där ligger en bandkniv (lång kniv med handtag i båda ändar) kastad. Tjänstepojken Petter blir tillsagd att kniven inte ska ligga där.
Sedan går löjtnanten tillbaka till drängkammaren och kontrollerar att Olof har det bra och därefter vidare till kryddgården. Efter en kvart är han tillbaka i drängkammaren ”… men vid det han då kom i dörren fann han honom liggande på golvet vidöppen i sitt blod och en bandkniv som var blodig bredvid honom, vilken bandkniv förenämnde tjänstegosse Petter Jönsson 14 år gammal inburit ur stallet och lagt på bordet i drängkammaren strax efter löjtnanten gått åt kryddgården, men intet sett efter om Olof då var vaken.”
Bredvid den döda kroppen finns en stol ”… att det synts som han suttit på stolen när han satt bandkniven på strupen och skurit så häftigt till, att halsen varit alldeles av utom något i nacken som hållit huvudet fast vid kroppen.”
Tingsrättens beslut blev ”… att dess döda kropp må av dess anhöriga och ärligt folk hanteras samt i kyrkogården i stillhet begravas.”
Död- och begravningsboken för Vånga berättar att Olof Pärsson den 16 april 1729 avhände sig själv livet på säteriet Göstad. Fick hanteras av ärligt folk och begravdes i tysthet efter tingsrättens dom.
Jag ställer mig frågan, tog min farfars farmors farmors morfar livet av sig? Eller fick han hjälp att avsluta sitt liv? Kan en kroppsligt, och själsligt, svag person som inte själv klarar att äta verkligen skära halsen av sig? Gick tjänstepojken och lade bandkniven på bordet i drängkammaren precis då löjtnanten gått ut i trädgården för att sedan komma tillbaka en kvart senare? Händelseförloppet verkar, i mina ögon, konstruerat och inte särskilt trovärdigt. Kanske var det så att omgivningen inte längre orkade med den till sinnet sjuke……..
Kommentera